Det känns konstigt att jag aldrig mer kommer kyssa Thomas, att jag aldrig mer kommer sitta på roslagsbanan på väg hem till Thomas, eller ens kunna prata med honom, inte på samma sätt som förr.
Jag vet faktiskt inte hur jag trodde att det skulle vara, jag visste inte hur jag skulle reagera. Nu däremot vet jag lite bättre. Jag vill prata med honom men jag vet att det inte skulle göra någon nytta, skulle säkert bara göra allt värre. Jag börjar gråta om jag ser något eller bara kommer och tänka på något som vi gjort eller sagt. Igår började jag gråta när det gick en film på tv som vi hade sett tillsammans. Helt okontrollerat. Jag önskar att vi fortfarande var tillsammans men jag vet att det här var för det bästa, men det gör inte mindre ont för det. Allt är likadant men helt annorlunda.